Här är den.

En liten talgoxe var det som flög in i rutan igår och hamnade på altanen. Den låg på rygg och hade det jobbigt, så jag vände på den. Man ser på bilden att den har det lite jobbigt.

Efter en liten stund försöker den flytta på sig men kommer ingen vart, så jag flyttar den så att den hamnar mitt på en bräda.

Man ser på fötterna att klorna fortfarande är ihopdragna så den är lite ostabil, den lille plutten.

Det händer ju ibland att jag går ut och försöker pyssla om fåglarna som flugit in i någon ruta här. Man tänker inte själv på hur man låter när man sitter där och pratar med dem, för det gör man liksom automatiskt, samtidigt som man då hör att kompisarna sitter i trädet intill och väntar och ger ifrån sig något litet kvitter emellanåt. 

Jag brukar tänka på det, när jag hör de andra fåglarna lite oroliga i trädet intill sitta och småkvittra, att de kanske stärker den stackarn som pangat in i en ruta. Det är samma varenda gång det här händer.

Tänk om alla människor brydde sig om varandra också, på samma sätt. Ja, inte med kvitter då, utan att man är snäll mot andra, bryr sig och villigt tar hand om och hjälper varandra.

Efter ett tag så ser man hur fötterna sträcks ut och den piggnar till. Den sitter där lugnt medan jag och småkompisarna pratar lite.

Man kan ju inte låta bli att prata lite med dem. Man håller på som om det vore småbarn, vet ni.

Här sitter den, klar för flygning efter ca. 15 minuter. Man ser verkligen skillnad på första och sista bilden. 

Det är alltid kul när man ser att de flyger iväg till trädet sedan, samtidigt som de andra då börjar kvittra som bara den och flyga omkring, precis som om de vill säga att de är glada över att den klarade sig. Vilka kompisar!

Kram Stina